Min mara...

Vilken helg det blev!

Mitt mål är nått, min tredje mara!

Förberedelserna har varit många och långa.

Benen stärkta, pannbenet likaså.

Jag hoppades in i det längsta att SMHI hade spått fel väder, men ack!

Stockholm bjöd på kallt och tungt majregn.

På väg till start.

Nationalsång, helikoptrar som surrar i luften, ben som trampar, förväntansfulla löpare i mindre trans, med känslor som inte går att förklara. Jag lovar att det är inte långt till tårar av både lycka och ängslan.

All tid, alla tankar man ägnat denna dag, nu är den äntligen här.

Med en vetskap om vad som väntar, 42 195 meter på sisådär 4-5 timmar. Det känns i magtrakten kan jag lova.

Hur kommer kroppen att svara?

Håller benen?  Kommer krampen? Kommer det en vägg, som sätter stopp för alltsammans?

Ja, ni kanske förstår kanske att nerverna är på spänn.

Starten gick och jag hade lovat mig själv att starta mjukt för att sedan öka så smått.

Planen håller bra och jag njuter av stämningen, folkfesten och att äntligen vara på väg.

Jag hade laddat med eget vätskebälte, energidryck och små energikakor, som min mor bakat.

Att ha egen energi var ett lyckokast. Jag slapp tappa löpsteget, för att in och trängas vid alla vätskestationer.

Utmed vägen bjuds det på vatten, energidryck, bananer, cola, kaffe, saltgurka, energikakor och dextrosol allt för att hålla energin uppe.

Men regnet föll och föll och vid 30 km var jag kall, blöt och nästintill slut.

Kriga Maria, du kan!

När man springer långa distanser, vet man att det känns bitvis mycket tungt, för att sedan släppa, det går liksom i vågor, det gäller bara att bemästra vågen och rida med...

Vid 37 km stod min käre make, med varma vantar, sedan var det bara att fortsätta genom de sista kilometrarna.

Bitvis var det stora sjöar och rännilar på gatorna. Att försöka kryssa eller hoppa över dem fanns liksom inte på kartan...

Här springer jag sista backen upp, med ett Stadion som hälsar en välkommen.

Stockholm är en tuff mara med många, långa sega backar, speciellt mot slutet.

Många fruktar Västerbron, men jag har desto större respekt för slutets höga stigning.

För att slutligen springa in på Stockholms stadion och motta den ljuvliga medaljen.

Med stapplande ben gick jag för att möta min man. 

För att komma ut från Stadion får man gå i ett långt tåg, innan man kan möta hejande anhöriga.

Ett tåg med människor, kvinnor och män, som alldeles precis klarat en fantastisk bedrift.

Man skulle kunna tro att det skulle vara tjo och tjim, men det är nästan spöklikt att gå dessa sista 100 meter ner till Östermalms idrottsplats.

Ingen säger ett ord, alla går tysta, stapplandes med stela ben, för att slutligen nå sista eldprovet. Att gå nerför en brant trappa!!! Att först springa en mara, men att sedan behöva gå i denna trappa, det är nästintill tortyr för benen, ett sista eldprov.

Lycklig, blöt, trött men fullkomligt salig över att jag gjorde det igen!

I mål får man medalj, vattenflaska och goodiebag med massa energi att fylla kroppen med.

Kexchoklad, energibar, nötter, Cola och en Finishertröja. 

Men det bästa i påsen var nog en regnponcho...

Maken stod under ett paraply, med varma extrakläder och en målpresent...

Tack!

En del av er har följt mig under helgen på Instagram.

Tack för alla era hejarop och hälsningar, ni gör mig så glad!

Nu i juni ska jag ta det lugnt, spela en och annan golfrunda hoppas jag. För att sedan igen börja längta efter nya löpardrömmar. För hur trött jag än är idag, vet jag att längtan över att göra det igen och igen kommer...

Kram Maria