I helgen hade jag besök av kungarna och drottningarna av roskännare i Skåne.
Rosensällskapet skulle hålla årsmöte och önskade komma och titta på Lilla Villa Vitas rosenträdgård.
Min första spontana tanke, var nej! Trädgården har verkligen vuxit sig till en urskog denna våren.
Jag brukar ta hjälp av en duktig herre, som klipper rosorna, men i år uteblev tyvärr besöket.
Rosbuskarna har fått växa sig helt vilda och stora. Inte kan man visa upp det för ett Rosensällskap?
Men sedan tänkte jag, att allt behöver faktiskt inte vara perfekt. Om de önskar komma och kika på några gamla rossorter, får de så gärna komma!
Jag gillar mina blommor och växter, men kan absolut inget om den. Jag uppskattar deras fägring och att kunna knipsa av en och annan blomma och sätta in. Men längre sträcker sig inte mitt roskunnande.
I två timmar gick vi runt i min lilla trädgård och botaniserade bland rosornas fägring.
Vi hade en gammal växtkarta, som tidigare ägare lämnat efter sig, till vår hjälp.
Och vilka rosor här har funnits. Ett trettiotal olika, med de ena svåra namnet efter det andra.
Så nu är jag lite klokare vad gäller rosornas speciella värld.
Stort tack till Rosensällskapet i Skåne.
Kram Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar