5 juni 2014

Post marathon



I lördags genomförde jag mina drömmars lopp, Stockholm Marathon.

En helt fantastisk upplevelse, jobbigt! Men magiskt!

Det är en hårresande känsla att ställa sig på startlinjen tillsammans med 20 000 andra vältränade människor, däribland några av världens främsta löpare.

Där står jag med fjärilar i magen, musiken är laddad och bara väntar på att få ge mig iväg på 42 195 meter...

Att ställa upp i Stockholm marathon har varit en dröm sedan ett år tillbaka. Då jag följde fjolårets tv sändning och fascinerades av alla löpare. Detta skulle jag också vilja göra...

Att anmäla sig var svårt nog, att ställa sig på startlinjen likaså, att springa var både himmel och helvete.
Något av det bästa jag har gjort, men också det tuffaste. 



Banan är vacker och publiken fantastisk. Den fruktade Västerbron var inte så hemsk, som jag trodde. Däremot var det desto fler sega, långa backar, som jag inte hade föreställt mig.


När 37 km var sprungna, skriker varenda cell att sluta. Tankarna på att bryta var inte långt borta, men så kommer pannbenet in och bestämmer att det finns inte på kartan. Du har inte drömt och tränat i ett år för att hoppa av när det är 5000 meter kvar. 


Att springa in på stadion var som taget från en film. Familjen satt på läktaren, musiken pumpade ut från högtalarna, glädjen genomsyrade hela arenan!

Att höja armarna i luften och känna att jag klarade det, går inte att beskriva i ord!
Med den vackraste medaljen i världen, om halsen, haltar jag ut från stadion och är lyckligare än på bra länge!




Tjoho! Vad rolig denna resa har varit!

Jag har träffat och lärt känna så många duktiga och trevliga människor!

Ett stort tack till Petra Skiöld för att du hjälpt mig. 

Världens finaste ros till Malin Bolte, för din oerhörda glädje och smittande entusiasm och för att du drog med mig i "din" löpargrupp, Åhuslöparna. 


Men det allra största tacket går till min käre make. För att du stått ut med mitt löparsnack, krämpor och nojjor innan loppet, men även min digra utvärdering efteråt!

Nu väntar nya utmaningar, jag kommer fortsätta springa, för att det ger mig så mycket!
En stark kropp, men kanske framförallt ett starkt psyke.

Men nu ser jag även fram emot att upptäcka golfens förtrollande värld!
En helt annan värld!


Ett långt inlägg, om en lång resa på 42 195 meter.



TACK!

Kram Maria

11 kommentarer:

  1. Åh så roligt att läsa, jag blir tårögd nu...jag kan förstå din känsla både innan, under och efter loppet! Jag följde dig i lördags och hade även tv-sändningen på. Helt fantastiskt att se alla dessa löpare. Vilken dröm! Bra med pannben, och som sagt det övar jag på fortfarande...:)

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ann-Sofie! Dina ord värmer, tänk att det sitter någon och följer en under ett lopp, hedrande och värmande!

      Tack! Kram Maria

      Radera
  2. Ännu en gång GRATTIS Maria!!!
    Jag kan förstå din dröm till fullo!
    Och så grymt fantastiskt jobbat att genomföra den!

    Stor kram Mariette

    SvaraRadera
  3. Tack Mariette!
    Löpning är fantastiskt, men det vet ju du också, som är så flitig i spåret!
    Var rädd om dig, vi kanske ses i något lopp framöver?!
    Kram Maria

    SvaraRadera
  4. Bästa Marathon-Maria!
    Jag har också tårar i ögonen när jag läser om din "resa" och jag är tacksam och glad att jag fått vara med på den. Du har visat att du är målmedveten, stak och envis. 4195 m är RESPEKT och mycket kan hända under dessa meter. Det är inte många som faktiskt springer ett marathon i sitt liv så GRATTIS! Jag är imponerad av din prestation men också imponerad av den person som du är. Jag trivs vid din sida i löparspåret när vi pratar och ditt och datt. Vilken tur att våra vägar korsades genom löpningen! Du är en vän för livet <3 BRFF<3
    STOR kram
    Malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Malin! Jag har imponerats och fascinerats av dig och din träning under vägen. Det blir så mycket roligare tillsammans med dig! DU är grym, stark och extremt målmedveten! Ser fram emot nästa löppass med dig och våra löparkompisar, för resan slutar inte här... den har bara börjat!
      BRFF Kram

      Radera
  5. Förstår precis din glädje och ditt "snack" med maken både före och efter loppet. Har fler löparlopp och cykellopp bakom mig och det är en otrolig känsla när man är i mål, svår att förklara det lyckoruset om man inte har varit där
    //Lena

    SvaraRadera
  6. Förstår precis din glädje och ditt "snack" med maken både före och efter loppet. Har fler löparlopp och cykellopp bakom mig och det är en otrolig känsla när man är i mål, svår att förklara det lyckoruset om man inte har varit där
    //Lena

    SvaraRadera
  7. Förstår precis din glädje och ditt "snack" med maken både före och efter loppet. Har fler löparlopp och cykellopp bakom mig och det är en otrolig känsla när man är i mål, svår att förklara det lyckoruset om man inte har varit där
    //Lena

    SvaraRadera
  8. Förstår precis din glädje och ditt "snack" med maken både före och efter loppet. Har fler löparlopp och cykellopp bakom mig och det är en otrolig känsla när man är i mål, svår att förklara det lyckoruset om man inte har varit där
    //Lena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lena! Så roligt med utmaningar, berikande på många sätt och vis!

      Radera